KORTTIDSBOENDE - NEJ TACK!

Sjukvårdens ibland absurda värld
Ofta fungerar allt bra inom sjukvården. Vi får våra bråckoperationer, höftleder utbytta och allt löper på enligt fastlagda rutiner och det är inte mycket att orda om. Det är ungefär så jag alltid upplevt sjukvården, jag har aldrig haft någon anledning att tycka varken si eller så. Men när min mamma var sjuk under många år var det naturlig för mig som anhörig att komma i kontakt med vård och omsorg på ett mer intensivt sätt. När jag upptäckte något som inte fungerade visade det sig att orsaken bakom det hela var oftast politiker och tjänstemän som frestas att spara där man egentligen inte borde ha sparat. De fick visserligen mer pengar kvar i kassan men deras sparande fick ofta ödesdigra konsekvenser för patienterna. 

Ju mer jag bevittnade mammas “sjukvårdsresa” insåg jag att det finns två världar - den vanliga rationella världen där vi lever och arbetar - och sjukvårdens ibland rätt absurda värld. Riktigt dåligt blir det om kommunens tjänstemän och landstingens tjänstemän på olika håll försöker spara in på samma äldre sjuka som de gemensamt försöker vårda. Tänkte bara berätta om ett (av många) tillfällen när jag träffade på de ödesdigra konsekvenserna av kommunens och landstingets besparingar.

En upp och nedvänd värld

Min gamla mamma hamnade mitt i en sådan byråkratisk smet när hon skrevs ut från Sahlgrenska sjukhuset (landstinget) och förflyttades till ett korttidsboende i Göteborg. Det såg ut som ett sjukhus på utsidan och inomhus fanns det sjukhussängar sköterska och biträden. Men det var ett kommunalt korttidsboende med helt andra regler. Under ett långt vårdplaneringsmöte ett par dagar innan (med personal från sjukhuset, hemsjukvården och hemtjänsten) där det diskuterades vad som skulle hända härnäst, nämndes inte ett enda ord om de nya, för patienten omvälvande reglerna som gällde på kommunens korttidsboende.

Övervältrat ansvar

Mamma som inte kunde tala eller röra sig längre sträckor och hade svåra smärtor behövde ökad smärtlindring. Hon ombads “kontakta sin läkare på vårdcentralen”. Det visade sig också att det inte fanns någon medicin på korttidsboendet och mamma uppmanades att vända sig till sitt ett apotek och hämta ut recept. Först då skulle de ge henne medicinen. 

Utan att någon sagt ett ord till oss anhöriga vältrades allt detta ansvar på min mamma som inte kunde tala och hade svåra smärtor. Det var ett minst sagt groteskt sätt för landsting och kommun att komma undan ansvar och spara pengar. Vi anhöriga fick åka runt till flera olika apotek och hämta ut dussin komplicerade receptbelagda mediciner. Vi fick även kontakta vårdcentralens läkare. Det var lättare sagt än gjort.

Ett medicinskt ingemansland

Vi upptäckte att mamma befann sig i ett slags medicinskt ingemansland, inte längre på sjukhuset och utan hjälp från vårdcentralens läkare som inte hade en aning om vad som hänt med mamma de senaste månaderna på sjukhuset. Vi anhöriga tog för givet att läkaren på vårdcentralen kunde läsa sjukhusets journal i datorn, men det gick inte. Den information han hade i sin dator var tre månader gammal. Elektronisk överföring/delning av information fungerar inte mellan sjukhus och vårdcentraler. De löser det med teknik som de flesta moderna människor inte använder längre - fax.

Sjukhuset har som rutin att faxa en “epikris” (utlåtande om ett sjukdomsfall med avseende på dess uppkomst, utveckling, förlopp och behandling) till vårdcentralen. På så sätt uppdateras vårdcentralen. Men epikrisen skickas inte med en gång när patienten skrivs ut. Sjukhuset ägnar mycket energi att bli av med patienterna men de är inte lika snabba att skicka iväg epikriserna till patientens vårdcentral. Det sker först när någon tar sig tid att göra det. Patienterna kan alltså befinna sig ute i samhället utan att vara “medicinsk uppdaterade”. Vi anhöriga fick gripa in och be sjukhuset att faxa informationen (epikrisen) till vårdcentralen. De hade “glömt” att göra det.

Offer för det “obligatoriska vårdvalet”

Vårdcentralen blev alltså uppdaterad genom vårt ingripande. Men nu gällde det att få en läkare att komma på besök. Mamma hade drabbats av landstingets obligatoriska “vårdval”, ett indirekt sätt att spara in på äldres sjukvård. Läkaren som tidigare besökte henne i hemmet hade rationaliserats bort och ersatts av vårdcentralens läkare som skulle genomföra hembesök i hemmet och under vistelse på korttidsboende. Det var bara det att dessa läkare var uppbokade och vägrade att komma. Att få en läkare från vårdcentralen att komma dit på besök visade sig vara omöjligt. Hur kan myndigheter fatta beslut som är så praktiskt overkliga och svåra att genomföra? Det är skamligt. Vi hade tur som efter många samtal fick tag på läkaren på sjukhuset där mamma vistats tidigare. Han förbarmade sig över mamma och skrev ut ett recept. En riktig byråkraternas Kafkavärld. Det var oerhört plågsamt och chockartat att se min mamma vrida sig i sängen av smärta, så sårbar och övergiven av ett samhälle som vi alltid litat på.

Nedmalda av byråkrati 

Jag var vid den tiden anställd av ett privat företag som arbetade rationellt och kundvänligt och jag kunde inte förstå hur otroligt dåligt organiserat sjukvården var när jag jämförde dem. Stackars de äldre som inte har anhöriga eller någon annans hjälp. En ensam och svag äldre person kan lätt malas sönder av detta fragmenterade och frustrerande “helvete”, ja det är inget överord. Myndigheterna har säkerligen inte planerat att härska och söndra och att genom förvirring och utmattning “ta död på folk”. Det är nog helt enkelt så att de i första hand tänker på sina egna olika organisationer och i andra hand tänker på människan som de skall vårda.

Färre huvudmän för bättre vård

Den här episoden på korttidsboende följdes av andra situationer där vi anhöriga fick gripa in och styra upp det hela. Det blir så när olika led i vårdkedjan ser till sin lilla ruta och hela tiden är utsatta för besparingar.  Resultatet blir en fragmenterad vård där de olika aktörerna  ofta hänvisar till någon annan. 
Den avgående chefen för Socialstyrelsen Lars-Erik Holm, ifrågasatte nyligen  i en DN intervju, de många olika aktörerna inom vård och omsorg och därmed det kommunala självstyret. Det är kloka ord när man ser hur kommun och landsting nästan på ett oanständigt sätt tycks tävla med varandra att genomföra inbesparingar av diverse slag, besparingar som oftast går ut över samhällets svagaste individer de äldre. 
Pensionärsförbundet SPF Seniorerna vill se “en sammanhållen vård och omsorg med en huvudman - vilket innebär att landstingen avvecklas”. Vad det nu än blir, måste sjukvården omorganiseras på ett mer funktionellt och humant sätt. 

I en insändare till Borås Tidning skrev en leg.sköterska, Agneta Berglöw så här: "Gör som Norge och lägg ned landstingen, förstatliga svensk sjukvård såväl öppen- som slutenvården. Skapa ett centralt råd bestående av personer ur olika yrkesprofessioner inom sjukvården och frånta okunniga sjukvårdspolitiker att styra över vår hälsa"

PS

Mammas sjukvårdsresa inkluderade ytterligare en vistelse på ett annat korttidsboende och det var en dyster upplevelse; underbemannat och obefintlig städning under flera veckor (det sades att vaktmästaren “städade i mån av tid”). Personalen (många vikarier) behärskade inte den medicinska utrustningen och de gav ibland fel mediciner. På helger fanns ingen fast sköterska där. Det var inte att bra ställe för någon i behov av vård och omsorg. Men det är nog  vad våra styrande anser de gamla är värda. Det finns tydligen mycket annat intressant att spendera pengarna på.

-----------------------------------------------------------------
Leif Södergrens artiklar:
- Kriget mot svenska pensionärer
- Bristfällig elektronisk information inom sjukvården
- Korttidsboende - Nej Tack!
- Vår svenska åldersfixering
- Komromissa inte med hemsjukvården
- Gör hemtjänsten statlig
- Funderingar på akuten