30 dec. 2012

OM BAD PÅ LANDALASKOLAN, HÖNÖKAKOR PÅ MOLINSGATAN OCH GLASS FABRIKEN I LANDALA

LANDALASKOLAN
byggdes 1892 och hade egen badinrättning med en mängd små badkar och en mindre bassäng som  på barnen från Landala fick bada i. De hade ju inga egna badrum hemma, bara en kallvattens-vask i köket och utedass på gården. Lägenheterna för de stora barnfamiljerna bestod oftast av ett rum och kök. 
Jag fick nyligen epost från Leevi  Babarin som gick i Landalaskolan sedan första klass (1954). Han berättade att på fredagar var det dags att skrubba varandra på ryggen i de små badkaren - veckans höjdpunkt.(Läs mer nedan vad han berättade om Landala)
Min kompis Ann-Che skriver så här om badinrättningen: 
"Jag nekade att bada i skolan – tyckte inte jag behövde det eftersom vi hade badkar hemma. Men duschgången slapp jag inte och sen fick man stå och vänta på sin tur i bassängen – om jag minns rätt så fick bara  två åt gången plats att simma runt kanterna. Minns med fasa den sura tanten som basade där.  Vi skulle avlägga simkunnighetsprov på 25 m, minns inte i vilken klass vi gjorde det och sen stod det i betyget. Jag tror att själva badanläggningen, inte bassängen, kom till för att barnen från Landala inte hade ”tvagningsmöjligheter” hemma – då fans det ju bara dass på gården och ville man ha varmvatten fick man koka det."

När jag gick i Landala-skolan för längesedan (femtiotalet), bodde de flesta klasskamraterna i Guldheden. Bara en klasskamrat bodde i det nedgångna Landala som de från Guldheden föraktfullt kallade för "FPK" (Förenade Pös-Kvarter). Under hela året fanns varma Hönökakor att köpa på Hönöbageriet på Molinsgatan, men på våren kunde vi inte hålla oss från Landala -- där fanns nämligen en glassfabrik som gjorde den mest underbart goda glass. Folk kom från hela sta'n för att handla glass där. Den smaken glömmer man aldrig.

GLASSFABRIKEN I LANDALA
 TÖRNKVISTS GLASSFABRIK (B.T GLASS som även såldes på Heden)
Glassen gjordes på mycket gammaldags sätt i höga trätunnor med is runtom och drevs av band som rörde om glassen i kärlen medan is och salt kylde. Alltså väldigt gammaldags. Allt detta kunde man se när man kikade in från gatan. Utanför stod alltid ett amerikansk vrålåk som tillhörde ägaren (en mörkhårig herre) och en av de anställda damerna tycktes alltid vara i färd med att tvätta eller putsa bilen.

Leevi Babarin berättade om glassfabriken: 

"Mina kusiners pappa Lennart körde lastbil för ett åkeri i Göteborg, bland annat krossad is från Isbolaget i trälådor. När farbror Lennart körde isen och kom fram till Landalagatan, så tutade han alltid på oss barn och då rusade vi till BT glass och hjälpte honom att bära in trälådorna. 
Vi var alltid minst 4 ungar som bar på varje låda. Jag tror att det var 2 - 3 damer som tog emot isen inne vid tillverkningen och skopade upp isen tillsammans med det grova saltet i trätunnorna. Men först hade damerna placerat emaljerade hinkar med lock i träkaren, med den ofrysta flytande glassmassan. Sedan fick vi barn inte vara kvar där inne, för vi smutsade ned - sa de till oss. Vi skulle komma tillbaka senare det sa de alltid för att deras arbete började nu. 
Jag kom ihåg att när de startade upp motorn till drivaxeln så väsnades det alltid. Drivaxeln var fästad i taket och därifrån gick remmar ner till respektive trätunna, jag tror att det var totalt 5 - 6 trätunnor på rad. Det var alltid vått på stengolvet av allt smältvatten från isen. Varifrån isen kom är jag lite osäker på, men jag har för mig att det fanns istillverkning nere i fiskhamnen. 
När vi inte fick titta längre så sprang jag och min kompis Björn till Frälsningsarmen och fick en knäckemacka och ett glas mjölk. När vi kom tillbaka till stod oftast den stora rosa amerikanar-bilen parkerad vid ingången till tillverkningen och vi fick banka hårt på dörren. Vi fick alltid smaka av den vita glassen, i trasiga rån/bägare och vi fick med en liten vit pappersservett och en platt träspatel. De dagarna minns man."

Leevis  beskrivning är ju väldigt intressant. Det rör sig ju om en gammaldags remdrift som i Gårda remfabrik. Så glassfabriken var ju väldigt ålderdomlig redan då.

Min kompis Ann-Che skrev följande om glassfabriken:
"BT-glass – blotts tanken får det att vattnas i munnen på mig och jag kan känna fettet som fastnade i gommenJ. Minns inte vad gatan hette men den var parallell med Karl Gustavsgatan och gick hela vägen fram till Holtermanska. De som ägde fabriken jobbade ofta själva där, han stor och kraftig och hon med kolsvart färgat hår, röda läppar och ofta en lila sjal i håret – de körde stora pastellfärgade amerikanare.  När mina föräldrar hade middag  fick jag kila iväg, med en kristallskål i handen, till fabriken för att  köpa efterrätt.  Skålen rågades och det kostade en 5a. Vet  att fabriken försvann men att de hade ett stånd vid Heden, nästan nere vid Parkgatan under några år så de måste ha flyttat tillverkningen"

Leevi Babarin berättade mer för mig om hur det var att vara barn i Landala förr i tiden:
"Andra dagar som jag minns var när jag och Björn lekte i vår svale. Vid hörnet Höjdgatan/Landalagatan där fanns en mjölkaffär, de sålde smör/mjölk/grädde, allt i lösvikt. Personalingången till mjölkaffären fanns i vår svale - jag kommer inte ihåg om det var Arla eller LMC - men det var alltid två lite äldre runda tanter, som sålde mejeriprodukter. Min mormor bakade väldigt mycket och hon köpte alltid smör och kärnmjölk av damerna, genom att knacka på personal dörren i svalen. Ibland fick vi barn hjälpa till att slänga skräp från butiken. Vid ett tillfälle kom damerna med små pärmar med gamla orderkopior, som skulle slängas. Jag och Björn lekte affär med alla kopiorna, de blev till pengar och vi köpte och sålde hela eftermiddagen, dåtidens Monopol!
På våran gård så fanns utedassen med förråd och ett stort brygghus. Turordningen till tvätten i brygghuset var strängt reglerad och vicevärden såg till att den efterlevdes till punkt och pricka. Han kollade också att kolet tippades i rätt lucka till kolkällaren. Därifrån hämtade man kolet till att värma pannan i brygghuset. Jag kommer ihåg speciellt en helg i december då mormor skulle tvätta och min mamma hade glömt berätta för henne att det var lite trångt i brygghuset. Alla hade sina egna spänner fyllda med vatten och lutfisk inför julen. Mormor hade aldrig sett detta tidigare och blev alldeles ifrån sig. Hon blev lugnad av min mamma! "

Här är Leevi med sina klasskamrater från Landalaskolan 1954.
Lärarinnan hette Märta Rafstedt och kortet är taget vid Botaniska Trädgårdens entré. Fotot tillhör Leevi Babarin.
Höjdgatan i Landala där Leevi Babarin växte upp.
Foto: Göteborgs Stadsmuseum



PS: En del kanske minns Pudervippan på Götabergsskolan/Landalaskolan, den kvinnliga tandläkaren på Götabergsskolan. Läs mer här.



-------------------------------Så här såg mitt tidigare inlägg ut ...........................


   Landalaskolan byggdes 1892 och hade egen badinrättning med en mängd små badkar och en mindre bassäng som arbetarbarnen från Landala fick bada i. De hade ju inga egna badrum hemma, bara en kallvattens-vask i köket och utedass på gården. Lägenheterna för de stora barnfamiljerna bestod oftast av ett rum och kök.

   Min kompis Ann.Che skriver så här:
"Jag nekade att bada i skolan – tyckte inte jag behövde det eftersom vi hade badkar hemma. Men duschgången slapp jag inte och sen fick man stå och vänta på sin tur i bassängen – om jag minns rätt så fick bara  två åt gången plats att simma runt kanterna. Minns med fasa den sura tanten som basade där.  Vi skulle avlägga simkunnighetsprov på 25 m, minns inte i vilken klass vi gjorde det och sen stod det i betyget. Jag tror att själva badanläggningen, inte bassängen, kom till för att barnen från Landala inte hade ”tvagningsmöjligheter” hemma – då fans det ju bara dass på gården och ville man ha varmvatten fick man koka det."

En del kanske minns Pudervippan den kvinnliga tandläkaren på Götabergsskolan. Läs mer här.

När jag gick i Landala-skolan för längesedan (femtiotalet), bodde de flesta klasskamraterna i Guldheden. Bara en klasskamrat bodde i det nedgångna Landala som de från Guldheden föraktfullt kallade för "FPK" (Förenade Pös-Kvarter). Under hela året fanns varma Hönökakor att köpa på Hönöbageriet på Molinsgatan, men på våren kunde vi inte hålla oss från Landala -- där fanns nämligen en glassfabrik som gjorde den mest underbart goda glass. Folk kom från hela sta'n för att handla glass där.

   Glassen gjordes på mycket gammaldags sätt i höga trätunnor med is runtom och drevs av band som förmodligen rörde om glassen i kärlen medan is och salt kylde. Alltså väldigt gammaldags. Allt detta kunde man se när man kikade in från gatan. Utanför stod alltid ett amerikansk vrålåk som tillhörde ägaren (en mörkhårig herre) och en av de anställda damerna tycktes alltid vara i färd med att tvätta eller putsa bilen.

   Jag frågade min kompis Ann-Che om hennes minne från glassfabriken och hon skrev följande:
"BT-glass – blotts tanken får det att vattnas i munnen på mig och jag kan känna fettet som fastnade i gommenJ. Minns inte vad gatan hette men den var parallell med Karl Gustavsgatan och gick hela vägen fram till Holtermanska. De som ägde fabriken jobbade ofta själva där, han stor och kraftig och hon med kolsvart färgat hår, röda läppar och ofta en lila sjal i håret – de körde stora pastellfärgade amerikanare.  När mina föräldrar hade middag  fick jag kila iväg, med en kristallskål i handen, till fabriken för att  köpa efterrätt.  Skålen rågades och det kostade en 5a. Vet  att fabriken försvann men att de hade ett stånd vid Heden, nästan nere vid Parkgatan under några år så de måste ha flyttat tillverkningen"

   Jag har ofta tänkt på glassfabriken men visste aldrig vad den hette förrän jag hittade detta foto:


Tillhörande test till fotot från gamla Landalapoken Ingemars hemsida. (Här finns många gamla foton från Landala)
"Landalagatan norrifrån, till höger Törnkvists glassfabrik"
Nu vet jag äntligen namnet på den. TACK!

29 dec. 2012

"PUDERVIPPAN" - skräcken på Folktandvården i Göteborg


Min unga tandläkare säger att hennes patienter än idag ofta talar om "Pudervippan, en kvinnlig tandläkare inom folktandvården i Göteborg som på femtiotalet satte skräck i många av skolbarnen. Jag slapp gå dit eftersom min pappa var tandläkare. Men andra slapp henne inte.Hon var hårt sminkad och var tydligen väldigt hårdhänt. Det berättades historier om henne då och de blev säkerligen värre och värre för varje gång de berättades. Så jag frågade min kompis Ann-Che som har ett fenomenalt bra minne och som gick på Götabergsskolan ungefär samtidigt. Hon skrev följande:

"Känner inte till namnet ”Pudervippan” men ”Plågis ” – den kvinnliga tandläkaren jag hade kan jag mycket väl tänka mig kunde ha smeknamnet Pudervippan.  Så här i eftertanke var hon en väldigt stilig dam, välmakad med mörkt hår och röda läppar. Inte direkt lätt på handen om jag  säger så! ...
Två minnen från olika besök – en av mina klasskamrater sitter i stolen och 4 andra sitter på stolar längs väggen och tittar på och väntar på vår tur. Jag gick i en ren flickklass och klasskamratens tänder skulle putsas… puts skivan går av och ena halvan flyger ner i hennes hals… - känns ju lagom tryggt för oss som tittar på! Nästa minne är ett besök när jag satt i stolen och tandläkaren ger mig en kattunge att ha i famnen… allergiker fanns ju inte på den tiden! Den här lilla kattungen hade klor vassa som  bara den och den rev mig och jag fick skäll för att jag ryckte till. Kanske kunde den tandläkaren  ha kallats för Pudervippan,  så här i efterhand tycker jag att det skulle passa alldeles utmärkt!"

Jag har ingen bild på" Pudervippan", men inget blogginlägg utan en bild, det är min regel, så jag har lånat en bild av ett kort på den fyrtio-åriga älskarinnan till fem-årige Jimmy Jones i Donovan O'Malleys festliga lilla "barnbok för vuxna" SKANDALEN OM JIMMY JONES. Den glada damen finns på kort och mugg här.

28 dec. 2012

HEJA SVEN!

Hurra för Sven Hergrens som hjälper pensionärer att bekanta sig med datorer. De håller till på biblioteket i Ljungskile. Det är ett handikapp om man inte vet hur man använder en dator, så Svens arbete är oerhört viktigt. På äldre dar har man ju just all den tid man kanske inte hade tidigare, att botanisera på internet. och det finns ju så sanslöst mycket att roa sig med. Man kan resa över hela världen och lära känna nya vänner. Och man kan starta en blogg, kostnadsfritt, och skriva av sig.


Så här presenterar sig Sven:
"Heter Sven Hergens född 1939. Sedan en tid pensionist och bor på Lyckorna, Ljungskile. Kommer från Göteborg där jag vuxit upp och varit verksam. Jobbat i byggbranschen med entreprenader som inköpare hos bl a Kullenbegs och Skanska. Gift med Carmen sedan 1966, och har 2 utflugna barn och 4 barnbarn. Är husse till taxen Julle."




Jag har sett på nätet att han är med i det mesta, dyker upp här och där, var till  och med med i "Jubel i Viken".  Denna mannens hemsida har Sven hjälpt till med.

Tänkte bara tipsa Sven och hans elever om något de kan använda sig av, den elektroniska anslagstavlan, eller albumet PINTEREST. Det kostar inget att vara med, och man kan skapa olika anslagstavlor där man samlar bilder man hittar på nätet. Folk "samlar" på sådant de gillar. Om man hittar en bild på nätet av Greta Garbo, och man samlar på bilder av henne på sin elektroniska anslagstavla, så kliclkar man "PIN IT" och så hamnar den bilden på just den anslagstavlan. 

Jag ger här några ytterst få exempel (ja folk är fenomenala att hitta på kategorier) så att ni kan se vad andra samlat ihop, och kanske inspireras:

-Mer katter
-Hur man kan återanvända gamla jeans
-Virkat till tusen
-Telefoner
-Tårtor
-Fyrar
-Allt lila
-Brunnslock i gatan (dekorativa)
-Bilder på hur folk samlar på tallrikar i massor
-Tavlor med motivet lanternor (ja det är att specialicera sig)
-Vindflöjlar
-Allt blåvitt
-Paraplyer

En användare, Ann Engle  har 260 olika anslagstavlor och Ilse från Finland som är mycket duktig på stickning och annat har 132 anslagstavlor. De måste ha järnkoll på sina olika kategorier. Det är en sport verkar det som, att samla ihop så mycket man kan. 

Ha det så kul med PINTEREST. Jag själv har kul med min egen.Jag har "bara" 27 anslagstavlor än så länge.

22 dec. 2012

UNDERBARA RÖSTER FRÅN REMFABRIKEN I GÅRDA


Efter jag besökte Julmarknaden på Remfabriken och såg den helt fantastiska miljön där, och de vackra maskinerna från England, så köpte jag denna boken. Jag kan varmt rekommendera den som är intresserad av folk och det gamla Göteborg. Läs gärna vad det står på Adlibris:

"I stadsdelen Gårda i Göteborg, där moderna kontorskomplex i dag dominerar, ligger en fabrik som påminner om det Gårda som förr var en livlig stadsdel med många industrier. Både byggnaden, maskinerna och inventarierna är förklarade som byggnadsminne. Det gör Göteborgs Remfabrik till en unik kulturmiljö. Här finns möjlighet till ett besök och en upplevelse av en nästan orörd industri från tidigt 1900-tal. Det var inte mycket som förändrades fram till nedläggningen 1977.

På fabriken tillverkades drivremmar i närmare hundra år, en arbetsplats som nästan helt dominerades av kvinnor. Kvinnor som spolade, tvinnade och vävde garnet till de remmar som varen förutsättning för att ångmaskiner skulle kunna, ja driva hela industrialismen framåt.

I Röster från Remfabriken berättar dessa kvinnor, men även disponenten och kamrern, om hur de levde sina liv i en av Gårdas många fabriker. Dessa berättelser, tillsammans med en guidning av ”Bosse på Remma”, täcker hela fabrikens verksamhetsperiod också det som hänt efter nedläggningen då Föreningen Göteborgs Remfabrik tog på sig uppgiften att göra fabriken till ett levande museum.

Intervjuerna och de många fotografierna ger en stark bild av hierarkin, av isande vinterkyla och bullriga vävstolar, av uppoffring, gemenskap och yrkesstolthet."


15 dec. 2012

HAR SALUHALLEN FÖRLORAT SIN MAGI?

Saluhallen i Göteborg har renoverats för 176 miljoner kronor och Göteborgs-Postens Mark Isitt (12 december 2012) var inte nådig när han skrev att renoveringen hade förstört den gamla känslan. Han ansåg att det borde anlitats en arkitekt med känsla för att bevara det gamla. Isitt säger att en byggnadsingenjör lett projektet istället. Man har behandlat Saluhallen som en bamba, skrev han. Bäst att titta själva. 
Här är den gamla Saluhallen med sin gjutjärnskonstruktion från 1800-talet.

Kärt minne...
Inga rör i taket.
Efter renoveringen: Snickerierna är fina och diskarna naturligtvis mycket snyggare och allt tekniskt är bättre.
Golvet fint ochså. MEN...

Men kunde man inte byggt så att all denna bröten inte behöver synas?
Varför dessa blänkande ventilationstrummor? Och alla vita rör? Och elektriska dosor?
Varför har man inte valt gammaldags armaturer? Det finns säkert mycket att välja på nuförtiden. Och varför alla bländande energisparlampor. Bländskydd finns ju att köpa. Och massor av kritvita fläktburkar överallt. Rören och elledningarna är säkert bra installerade, men detta kunde gjorts med större finess.

I äldre hus, när hantverkare sätter upp belysning och drar nya ledningar blir det oftast utan översyn av en arkitekt och då kan det bli olyckligt som här  och här och här. Men nu har man spenderat 176 miljoner och låtit bli att anlita en arkitektexpert på att bevara gammal miljö. Om ett tiotal år, om staden har råd, så kommer man säkert att göra om allt på rätt sätt.
Isitt skrev en del om den gamla trappan som byggts om.
Isitt tycker att man borde bevarat det gamla bättre. Kankse något gjutjärnsstaket från sekelskiftet?
Kan någon måla konsollerna undertill, gråa tack!


Man undrar om engelsmännen skulle över huvud tänka på att invadera denna fina Saluhall i Halifax med vita rör och folieklädda ventilationstrummor och bländande energisparlampor. Knappast. Bild Wikipedia.


9 dec. 2012

TOMTEHUSET PÅ VASAGATAN

Julkort med Göteborgsmotiv. Främsta inspirationen kom från Tomtehuset på Vasagatan.  Läs om tomtehuset här.

Tomtehuset på Vasagatan i Göteborg.
Wikipedia om Tomtehuset:
"På andra våningen mot Vasagatan finns väggmålningar som avspeglar husets första invånare och deras yrken. På målningarna syns bland annat tomtar sysselsatta med tidningsläsande och fotografering. Målningarna är signerade med arkitekternas och Thorvald Rasmussen initialer. Thorvald Rasmussen var konstnär med tomtar som specialité."

Julkort med Göteborgsmotiv. Köp här!


NYTT FÖR I ÅR: 
Dubbla Julkort med Göteborgsmotiv. Köp här!

Storgatan är en av de finaste gatorna i Göteborg. Här finns mängder av hus med fantastiska utsmyckningar. Den ligger lite avsides, men den är värd ett besök. 
 Köp här!


Detta kortet har ingen text för de som föredrar det. Men det andas ju Jul.  Köp här.


Draken är från brunnsfontänen framför Domkyrkan.
 Köp här!

Runtom Poseidon på Götaplatsen finns en mängd fina figurer som man ofta missar. Titta runt karet nästa gång.
Våra "svenska" små tomtar finns inte utomlands på samma sätt där de mer har jultomtar  --  Bra att Tomtehuset renoverades för ett tag sedan. Nu syns tomtarna mycket bättre när man går förbi på Vasagatan.
Ett julkort behöver väl inte alltid vara rött? Blå-gult går väl också bra?

Det finns ingen byggnad någonstans som har så mycket svalor som Telegrafverket på Kaserntorget i Göteborg. Här är en takmålning, men det finns svalor i väggreliefer och fint huggna svalor i granit också. Man får titta efter noga för att upptäcka dem i den annars grå byggnaden.

Telegrafverket är byggt i Nationalromantisk stil (det skulle vara nordisk granit och tegel och fint hantverk ) och denna dörren är verkligen ett fint hantverk i bästa Arts and Crafts stil.

Jag gillar dessa "tanter" i Trädgårdsföreningen så de fick bli ett kort.
Jag har det fotot på Flickr och många tycks gilla det av någon anledning.
Kanske den mysiga stämningen. Köp här!

Fotot på damerna finns att köpa som poster i större format och de finns även på muggar!

För den som älskar efter våren finns här ett kort med Trädgårdsföreningen fina vårlökar. Just det året hade de verkligen lyckats göra en fin kombination. Här kan man köpa denna bild som poster eller kort.

TILL SIST:

Stockholm bör ju få sitt eget Julkort också. I all synnerhet som Östermalmshallen firar 125 år i år och här finns både posters och kort att köpa av Östermalmshallen i Dalaskrud som jag målade till jubileet.

Här finns alla mina julkort om  du vill se andra motiv också.

5 dec. 2012

ATT VARA KONDUKTÖR PÅ GÖTEBORGS SPÅRVÄGAR

Detta är inte författaren utan en av Ringlinjens frivilliga entusiaster. De vagnarna jag arbetade på var lite modernare än denna.
Sommaren 1965 arbetade jag som konduktör på Göteborgs spårvägar Det fanns en kille på gymnasiet som var spårvägsfantast och inspirerade flera av oss andra att söka sommarjobb som konduktörer. På den tiden hade varje vagn en konduktör. Efter utbildningen fick vi två uniformer var från ett lager vid vagnhallarna i Majorna. En grå uniform för sommaren. En blå för vintern. Samt 2 ljusblå nylonskjortor. Efter lite praktik var vi färdiga för det riktiga livet som konduktörer.


Varje tågset hade en förare och två konduktörer så vi hade det trevligt vid ändhållplatserna där vi ofta hade tid för lite kortspel och kaffe,  wienerbröd eller bulle till självkostnadspris. Det var en gemytlig stämning och mycket kollegialt. Alla var med i facket vad jag minns. Det var många roliga och underliga historier som berättades för oss yngre av de äldre kollegorna. Den om "Järn-mormor" hade faktiskt ett ledsamt slut.

Jag undrade hur det skulle kännas att sitta i båset framme vid ingången. Alla i vagnen stirrade ju på mig i profil. Och ibland skulle man ropa ut hållplatserna. Men det var inga problem. Lite värre var det att hålla reda på hur man skulle räkna ut hur många kuponger det var från exempelvis Ullevi till Marklandsgatan. Man fick lägga ihop zonens nummer för Ullevi, plus numret för centrum plus zonens nummer för Marklandsgatan och se vilken summa det blev och därefter ge beskedet: "Det kostar 4 kuponger". Hoppas jag minns rätt. Vi sålde hela kuponghäften eller styckvis. Det var två kuponger inom den centrala zonen, men det var tre kuponger till Olskrokstorget och det var många äldre damer som tyckte det var orättvist  och tjuvåkte på två kuponger istället för tre. Jag satte fast en dam en (enda) gång och hon blev hiskeligt förbannad och skällde ut mig, men hon betalade 50 kronor som var bötesbeloppet då. 

Det var nyttigt för mig som hade levt mest mellan Vasastan och lantstället på Hovås att få se Biskopsgården, Kortedala, och Frölunda. Det som uppenbarade sig var nybyggt och välskött och en kontrast till de förfallna stadsdelarna Haga, Masthugget, Annedal och Landala för att nämna de jag hade närmast kontakt med. Vasastans hus hade också mycket eftersatt underhåll eftersom hyrorna där inte kunde höjas hur som helst.

Folk räckte fram kupongerna som jag tog emot och jag stoppade dem i en rätt smal springa som jag ömsom sköt ihop eller breddade med en liten spak. Och så drog man runt en vev som stämplade kupongerna. Ibland var kupongerna  sliddriga, fuktiga och nötta, att det var svårt att få ned dom i springan. Jag gillade inte när folk stod med kupongerna i munnen och sedan räckte dem till mig. Rätt snuskigt tyckte jag. "Du får stoppa in dom själv" sade jag då. No problems. Jag upplevde aldrig något bråk, fastän de på Lisebergs nattvagn blev tillsagda att lugna sig. Samhället var annorlunda då minsann.

Efter sommarjobbet fortsatte jag att arbeta på helger och Julafton 1965 arbetade jag halva dagen. En förare vars namn jag inte minns, ritade denna lilla teckning som jag sparade. Och en Julhälsning från spårvagnschefen Sixten Camp fick vi alla också. Det var lätt att på sommarjobb på sextiotalet och jag är glad att jag tog just det jobbet. Jag har många trevliga minnen och erfarenheter från den tiden.


 På Julafton 1965 arbetade jag halva dagen.En förare vars namn jag inte minns, ritade denna lilla teckning som jag sparade. 

Julhälsning från spårvagnschefen Sixten Camp
Notrea att DU-reformen inte genomförts ännu. 
Det är kul att vara konduktör.
(En av Ringlinjens frivillaga)

Om du gillar de riktigt gamla spårvagnarna, se detta bildspel


JUL BLAND MASKINERNA PÅ GÅRDA REMFABRIK I GÖTEBORG

Besökarna vällde in på julmarknaden den 2;e december när REMFABRIKEN hade sin årliga julmarknad. Läs mer om Remfabriken här. 


Utställare samsade bland de underbara gamla maskinerna



Det är det engelska företaget Robert Hall & Sons som levererat merparten av maskinerna som numera är unika i sitt slag.

Det är en fantastisk atmosfär med alla dessa vackra (i mitt tycke) maskiner och de grova trägolven.
 Och garnet  lyste vackert i solljuset. Den som besöker museet får se maskinerna igång.
Det är ett levande museum.


1914 bytte man ut ångmaskinen mot elektricitet.