23 mars 2010

HEJ TANT INGEBORG !



Tant Ingeborg och jag hade en sak gemensamt. Vi var båda "utanför". Jag var ett barn som skulle synas men inte höras. Tant Ingeborg var en "städtant" som varken skulle synas eller höras.
En gång i veckan kom hon till oss och strök tvätt och höll till i skräpkammaren, ett litet oventilerat rum nära köket. Tant Ingeborg hade sitt speciella sätt att tala.
-Frossare och drinkare skola fattiga varda brukade hon glatt deklarera. Det var hennes favorit ordspråk som passade in på de flesta samtalsämnen vi kom in på medan hon strök. Vi hade mycket att prata om. Tant Ingeborg var en vuxen person som talade till mig som om jag var vuxen. Detta var otroligt spännande för ett barn på femtiotalet.
Ett fyrkantigt träbord belagt med gamla beiga yllefiltar och lakan fungerade som strykbord. I samma rum fanns bl.a dammsugare, golvbonare, mattpiska, bonvax, Dilutin och verktyg av diverse slag samt en hög med dänkt tvätt när tant Ingeborg kom för att stryka.
All tvätt måste dänkas med vatten (en del säger stänka) eftersom man på den tiden inte hade ångstrykjärn. En vattenflaska med perforerad skruvkork av metall användes som dänkflaska.
Innan tant Ingeborg kom hade mamma dänkt en hög med tvätt och varje plagg hade rullats ihop så att kläderna skulle vara jämnt fuktiga och på så sätt bli lättare att stryka. Dänkflaskan fanns alltid bredvid tant Ingeborg som stod beredd att ge några extra stänk på tvätt som inte ville bli slät. Jag fyllde på flaskan när den blev tom.
Glatt tog tant Ingeborg itu med ett berg av skrynklig dänkt tvätt när hon kom på morgonen. Detta fuktiga kaos förvandlades, plagg efter plagg, till strukna och fint ihopvikta små mästerverk. Det mest banala klädesplagg behandlades av tant Ingeborg som den finaste frackskjorta. Här fanns inget utrymme för kompromisser. Det var så här tant Ingeborg ville arbeta. Hon njöt av att utföra ett gediget arbete.
En scarf knuten runt huvudet som kvinnor hade när de arbetade, prydde tant Ingeborgs vågiga gråa och tunna hår. Smink var något helt otänkbart för henne. Från de korta ärmarna på städrocken rörde sig hennes vita, och för hennes ålder, fasta armar - ingen söndersolad hud här inte!
Strykjärnet navigerades med beundransvärd precision. Vid sjuttio hade tant Ingeborg fortfarande grace och energi i sina rörelser och man anade ett mått av ysterhet i den gamla kvinnan. Pigga ögon höll ordning på de minsta oönskade veck. De stora vita och mjuka händerna slätade ut och rätade till tvätten graciöst och bestämt. Stolt såg hon högen med dänkt tvätt minska och den prydliga högen med nystruken tvätt växa.
Tio kronor, inte mer och inte mindre. Det var vad tant Ingeborg ville ha betalt för en dags arbete. Hon blev förnärmad när mamma försökte ge henne mer betalt. Var tant Ingeborg orolig att hamna i kategorin frossare om hon tog mer betalt?
-Frossare och drinkare skola fattiga varda varnade hon ju ofta. Jag förstod inte riktigt vad det innebar att vara en frossare, men det lät väldans hemskt. Straffet för frosseri var fattigdom och för tant Ingeborgs generation var det en verklighet. Utan socialt skyddsnät var fattigdom något man fått känna av - och skydde.
De som idag lever på lånade pengar och om söndagar driver omkring i butiker och söker efter "något bra att ha" skulle tant Ingeborg förmodligen klassificera som moderna frossare. Och fattiga har en del av dem blivit, de som tagit stora lån och fått lämna hus och hem med skulder som de får betala livet ut.
Den sociala kontakten med oss var nog viktig för tant Ingeborg. Hon berättade ofta och mycket engagerande om sina syskon och "Hansson", en man i hennes liv.
Två bröder som av någon anledning inte kunde arbeta bodde ihop med två ogifta systrar. Försörjningsbördan för dessa två bröder delades solidariskt mellan de sju övriga syskonen som om det vore den mest naturliga sak i världen.
Mest berättade tant Ingeborg om sin sockersjuka, lätt koleriska och överviktiga syster Svea som dominerade familjen.Tant Ingeborg hade en inlevelse och humor i sina beskrivningar och det var inte annat än att jag också blev lite rädd för Sveas temperament.
Märkbart road var tant Ingeborg när hon berättade om herr Bratt, en svordomsglad herre som hon arbetade hos ibland. När han svor vilt protesterade hon:
-Varje svordom blir en spik i min likkista herr Bratt!
-Då blir hon b-mej väl igenspikad brukade herr Bratt svara.
Ibland sjöng tant Ingeborg och av någon anledning kunde hon en spansk religös sång (på spanska) som jag imiterade förmodligen helt förvrängt men jag kommer fortfarande ihåg de första orden: "Hello tello tantevale..."
Jag tror att jag då hade lika roligt vid strykbordet som mina syskonbarn har vid sina Nintendo spel idag.
Ofta nämndes namnet Hansson. Något förnamn fick aldrig denne Hansson, han förblev bara "Hansson". Tant Ingeborg hade, som man sa på den tiden, ägnat sitt liv åt honom.
Osjälviskhet. Det begreppet finns knappast längre. Men det fanns då. Det var vanligt att t.ex sjuksköterskor kände ett kall att vårda sjuka. Tant Ingeborg var en kristen, god och moralisk kvinna som hade bott som en slags inneboende hjälp hos en man med namnet Hansson.
De var inte gifta. De var inte sambo. Ordet fanns inte då. Att leva som sambo hade varit otänkbart. Tant Ingeborg sov i den utdragsbara kökssoffan. Hansson sov i vardagsrummet. När Hansson behövde sina adrenalininjektioner, han var svårt asmatisk, fanns tant Ingeborg alltid till hands.
Hur hade tant Ingeborg hamnat som ogift lågavlönad hjälp åt Hansson?
Vid ett tillfälle berättade hon om en sommar när hon som en ung kvinna lovat att ta hand om Hansson. Men bara över sommaren. Det blev livet ut tills Hansson dog. Hon kunde inte lämna denne man som behövde konstant vaksamhet, närvaro och hjälp.
De bodde i ett rum och kök i en typisk arbetarlägenhet i stadsdelen Landala i Göteborg. Utedass fanns på gården, badrum saknades och tvätta sig fick man göra i köket. Vatten värmdes på vedspisen eller på det lilla tvålågiga gasköket. Om man ville bada kunde det göras i tvättstugan i källaren eller på en badinrättning på sta'n.
Ved fanns att köpa färdigkluven eller så fick man ordna det själv på ett annat billigare sätt. Lägenheten hölls varm genom att man eldade i kakelugnen i vardagsrummet och i vedspisen i köket.
Idag tar vi för givet att det finns fjärrvärme och hur mycket varmvatten som helst. Men då var det annorlunda. det var så här vanliga människor levde. I små trånga obekväma lägenheter. De som hade barn fick tränga ihop sig ännu mer än tant Ingeborg och Hansson.
Efter Hansson dog arbetade tant Ingeborg på porslinsavdelningen på varuhuset Ferdinand Lundkvist (numera NK), ett gammaldags och rejält varuhus med mycket av de husgerådsartiklar som idag säljs i järnhandeln och matvarubutiker.
Hon började även arbeta som hemhjälp och hjälpte oss på senare år när det passade henne. Det var knappast någon som hade hjälp på den tiden så vi var glada när hon ville komma. Det var på så sätt hon kom in i vårt liv.
Det var bara 55 år sedan, under en brytningstid mellan det gamla samhället och det klassnedbrytande nya välfärdssamhället. Det var på den tiden då kommunalpolitiker som vuxit upp i samma miljö som tant Ingeborg, planerade att jämna de förhatliga gamla arbetarkvarteren med marken och ersätta de gamla obekväma och (idag pittoreska) trähusen med stora bekväma betonghus.
Det är en behaglig upplevelse att strosa bland gamla minnen, att promenera tillbaka i tiden några årtionden och leta fram tant Ingeborg bland allt annat som ligger lagrat djupt inne i hjärnan.
Det är ett kärt återseende. Att se tant Ingeborg vid strykbordet där hon står så trygg och belåten. Hon är en angenäm kontrast till dagens egoism.
Hej tant Ingeborg, jag saknar dig!
©Leif Södergren

2 kommentarer:

  1. Så rörd jag blir av din bild av Tant Ingeborg.
    Jag minns henne inte lika väl som du men mycket du berättar väcker minnen jag trott var borta.
    Vilken underbar person hon var med så många fina egenskaper!

    SvaraRadera
  2. Så fint. Du är en bra berättare.

    SvaraRadera